I min hiss
Jag har inrett min hiss och flyttat in. Min hiss går upp, sen ner, sen upp, sen ner, sen upp, sen ner, sen upp, sen ner, sen upp, sen ner, sen upp och sen neeeeeeer. Förra veckan stannade den på bottenplan ett tag, det sööög så den var tvungen att åka upp igen. I dagsläget har den hakat upp sig på sitt upp och nerande igen. Hur som helst har den i alla fall inte gått ända ner till källaren för det har den jädrans svårt för. Grejen med hissar är ju också den att när dom är nere kan dom ju bara gå upp.
Idag fick jag veta att jag får speciellt besök nästa fredag. Jippie!
Hissmusiken i min hiss går såhär:
Am i living in a hiss, am i living in a cardboard hiss
Idag fick jag veta att jag får speciellt besök nästa fredag. Jippie!
Hissmusiken i min hiss går såhär:
Am i living in a hiss, am i living in a cardboard hiss
Upp och ner, ner och upp
Denna veckan hände det. I torsdags var det, eller egentligen på onsdagskvällen. Då slog det mig att i morgon har jag ingenting att göra. Efter en månad hemma stog jag där på torsdagen utan något vettigt, inte ens för mig vettigt, att göra. Och då blev jag ju lite deppig. Så jag tyckte förfärligt synd om mig själv och deppade hela dagen. Ibland mår jag liksom bra av att få känns mig helt misslyckad och down. På kvällen bestämde jag mig för att det var slutdeppat och sedan dess har det varit bra. I alla fall så var nog i torsdags då jag förstod på riktigt att jag är hemma nu, och livet här ser ut som det gör. Varsågod och gör det bästa av det. Att fixa först:
Ett jobb. En anledning till att torsdagen blev så deppig var för att veckan innan dess var det flera som hörde av sig angående jobb. Sedan var det helt tyst denna veckan. Blä. Men, någon gång får jag ett jobb och jag har ju faktiskt inte varit hemma så länge än. Det är bara det att jag är så otålig. Jag har svårt att stå ut med att vara i mellanlägen, att lita på att allt kan bli bra även fast det inte kommer på en gång. Fast efter att oroligt tänkt på detta jobbproblem i några dagar är jag i nuläget lite lugnare. Det löööser sig. Och lite skönt är det ju att vara ledig=) Kommer sakna det när man väl kommit in i den där älskade och hatade vardagen.
Många säger ju det att när man varit borta ett längre tag och sedan kommer hem slås man snabbt av att ingenting har förändrats och så är det ju. Fast samtidigt inte. Ibland känns det som jag bara försöker plocka upp spillrorna av det liv jag hade innan jag åkte. För trots allt så har jag, i alla fall långt där inne, förändrats en del och jag kan inte bara fortsätta där jag slutade. Livet var underbart innan jag åkte men det jag älskade då, de personer som var viktigast för mig då är det inte längre. Ingenting att deppa över, bara ett konstaterande och en anledning till att jag ibland älskar och ibland hatar mitt sweden home. Lite berg och dal bana för tillfället alltså.
Jag skulle vilja dedikera, hmm vad ska jag dedikera, jo denna veckan som följer till dem jag saknat åtminstonne en gång denna helg:
Maria (inte för att vi inte delat rum utan för att hon är i karibien, vem tusan vill vara där!?)
Frans (fast han heter ju inte så på riktigt)
Sara
Gabriel
Steff
Otroligt tråkigt att jag inte kommer träffa någon av er i veckan som följer men nu har jag i alla fall dedikerat den åt er.
Tack för mig!
Ett jobb. En anledning till att torsdagen blev så deppig var för att veckan innan dess var det flera som hörde av sig angående jobb. Sedan var det helt tyst denna veckan. Blä. Men, någon gång får jag ett jobb och jag har ju faktiskt inte varit hemma så länge än. Det är bara det att jag är så otålig. Jag har svårt att stå ut med att vara i mellanlägen, att lita på att allt kan bli bra även fast det inte kommer på en gång. Fast efter att oroligt tänkt på detta jobbproblem i några dagar är jag i nuläget lite lugnare. Det löööser sig. Och lite skönt är det ju att vara ledig=) Kommer sakna det när man väl kommit in i den där älskade och hatade vardagen.
Många säger ju det att när man varit borta ett längre tag och sedan kommer hem slås man snabbt av att ingenting har förändrats och så är det ju. Fast samtidigt inte. Ibland känns det som jag bara försöker plocka upp spillrorna av det liv jag hade innan jag åkte. För trots allt så har jag, i alla fall långt där inne, förändrats en del och jag kan inte bara fortsätta där jag slutade. Livet var underbart innan jag åkte men det jag älskade då, de personer som var viktigast för mig då är det inte längre. Ingenting att deppa över, bara ett konstaterande och en anledning till att jag ibland älskar och ibland hatar mitt sweden home. Lite berg och dal bana för tillfället alltså.
Jag skulle vilja dedikera, hmm vad ska jag dedikera, jo denna veckan som följer till dem jag saknat åtminstonne en gång denna helg:
Maria (inte för att vi inte delat rum utan för att hon är i karibien, vem tusan vill vara där!?)
Frans (fast han heter ju inte så på riktigt)
Sara
Gabriel
Steff
Otroligt tråkigt att jag inte kommer träffa någon av er i veckan som följer men nu har jag i alla fall dedikerat den åt er.
Tack för mig!