Nedkastad på pottkanten
Det som jag tagit mest för givet hela livet är inte längre självklart, inte alls ett dugg säkert. Det är läskigt, det kom så oväntat och det känns som en jobbig dröm.
Fast på ett sätt känns det nästan bättre än förut, jag känner liksom på mig att när det löst sig på bästa sätt så kommer det bli bra, bättre än innan. Det är bara jobbigt att inte veta hur länge man ska få gå utan att veta. Spekulationerna om framtiden är det som gör det så ledsamt. Men det är en dag i taget som gäller nu.
Även fast det bara gått några dagar känns det som jag lärt mig grejer, att jag uppskattar allt som är bra mer. Jag fattar att allt inte kan vara perfekt i min lilla värld, perfekt så som jag tycker att det borde vara. Den senaste tiden har jag kännt att allt varit perfekt, allt har varit så som jag velat ha det. Tror jag. På pappret i alla fall. Det har ändå inte kännts som det borde kännas när allt är perfekt. Kanske går det inte att vara lycklig i ett helt problemfritt liv.
Jag tycker det är lite jobbigt för innan jag ska blogga vet jag precis hur jag ska formulera mig för att det ska stämma. Sen när jag ska skriva håller jag mig inte till det jag tänkt och det blir fel, inte så som jag vill ha det. Men nu orkar jag inte bry mig.
Bara för att det inte alls var såhär man hade tänkt sig att det skulle gå behöver det inte betyda att det är dåligt. Fast det är fortfarande sorgligt, det går inte att komma ifrån.
The worrying kind
Tur att man inte ska se eurovisionskiten nästa år! I min upprördhet vågar jag påstå att jag skulle bojkotta det till och med om jag skulle befinna mig i Sverige vid tillfället. På andra sidan jorden kommer jag i alla fall inte behöva påminnas om besvikelsen till eurovision song contest.
Veckans bästa var måndag kväll. Det är så måndagar ska vara.
Torsdag kväll var också bra, grillning med ledargänget och jag tycker det ska bli jättekul att åka på läger. Snart är det dags=)
Jag känner att jag vill flytta hemifrån. Jag vill göra saker själv. Jag vill laga mat själv, diska själv, tvätta själv. I sommar vill jag försöka ta mig till landet utan familjen. Vore mycket najs. Och till Skåne skulle jag också vilja åka själv. Veckorna som kommer nu känns faktiskt bara som transportsträcka till sommaren och de lär gå rätt snabbt för det är ganska fullbokat i kalendern. Fånga dagen. Punkt.
Senaste:
Trädgammal
Jag älskar bra musik. Viss musik är inte bra bara i några dagar utan jättelänge. Mikas album har varit bra i typ tre veckor nu. Man typ dansar till bussen på morgonen, vilket är helt lugnt för min del eftersom ingen annan vettig människa är uppe när jag går till bussen.
Det är trevligt med vår, underbart att får vara ute på jobbet när det är sol=) Men ursäkta mig men häggen är på väg och det är alldeles fö tidigt! Bara så ni vet.
Idag har jag slappkväll hemma och det var så sjukt länge sen sist så jag kommer inte ihåg när det var. Och imorgon ska jag sova tills jag vaknar av mig själv. Och jag ska inte klaga på att jag är trött. Jag säger ofta att jag är trött. Och en kär vän klagar. Måste sluta.
Nu har jag typ bara en månad kvar på mitt jobb. Känns konstigt att två teminer gått så snabbt. Det skulle vara skönt om jag fick jobba lite, någonstans, i sommar också. Annars är jag ledig hela juli och augusti, någon som vill ha sällskap då?
Det är läskigt att börja fira alla jämgamlas 20årsdagar. 20 känns så vuxet. Siffran alltså. Inget annat.
