AnnaBo

Först blev jag jäkligt förbannad. Sen grät jag massor. Och jag är ledsen. Fast jag tror jag gråtit ut rätt mycket nu och idag känns det ganska bra. Fast jag tror det kommer gå upp och ner, ledsamheten. Och sen är det ju ovissheten.
Det som jag tagit mest för givet hela livet är inte längre självklart, inte alls ett dugg säkert. Det är läskigt, det kom så oväntat och det känns som en jobbig dröm.
Fast på ett sätt känns det nästan bättre än förut, jag känner liksom på mig att när det löst sig på bästa sätt så kommer det bli bra, bättre än innan. Det är bara jobbigt att inte veta hur länge man ska få gå utan att veta. Spekulationerna om framtiden är det som gör det så ledsamt. Men det är en dag i taget som gäller nu.
Även fast det bara gått några dagar känns det som jag lärt mig grejer, att jag uppskattar allt som är bra mer. Jag fattar att allt inte kan vara perfekt i min lilla värld, perfekt så som jag tycker att det borde vara. Den senaste tiden har jag kännt att allt varit perfekt, allt har varit så som jag velat ha det. Tror jag. På pappret i alla fall. Det har ändå inte kännts som det borde kännas när allt är perfekt. Kanske går det inte att vara lycklig i ett helt problemfritt liv.

Jag tycker det är lite jobbigt för innan jag ska blogga vet jag precis hur jag ska formulera mig för att det ska stämma. Sen när jag ska skriva håller jag mig inte till det jag tänkt och det blir fel, inte så som jag vill ha det. Men nu orkar jag inte bry mig.

Bara för att det inte alls var såhär man hade tänkt sig att det skulle gå behöver det inte betyda att det är dåligt. Fast det är fortfarande sorgligt, det går inte att komma ifrån.